Phoenix






















I lördags så var jag med om det bästa som hänt på väldigt länge. Noah and the Whale som förband med ett magiskt avslut på The First Days Of Spring. Sedan Phoenix. Mina förväntningarna var höga trots att jag brukar vara sparsam med sådant för mitt eget bästa. Trots det så lyckades de göra en spelning över alla förväntningar. (Väldigt svårt nowdays). Vi stod längst framme vid scenen och såg set-listen redan från början, den såg väldigt kort ut. Men det var lugnt, Phoenix spelade i över 2 timmar. De spelade alla självklara låtar... De har i princip bara självklara låtar. Vet inte hur man ska beskriva dem riktigt. Skiljer sig från allt jag vanligtvis lyssnar på många sätt. Glädje är vad man känner. Återkommer när jag kommer på en bra beskrivning på den här kvällen.
Sista låten slutade med att sångaren drar upp Jennifer på scen som i sin tur drar upp mig och så står vi där? Sedan får vi upp Sarah och resten av publiken tar sig upp på medis lilla scen. Där blir jag knuffad fram till Tomas och av ren eufori så kramar jag honom i språnget och sedan står jag där brevid och orörlig, alla dansar till avslutet på 1901, jag håller kvar Tomas i handen när han tappar balansen ..Som vilken litet megafan som helst.. Brukar undvika sådant. Men det blev väl så av ren tacksamhet. Eufori I tell you.

Jag vill bara tacka hela Phoenixs management tusen gånger om och alla som gjorde allt för att hjälpa oss att komma in på debaser trots åldersgränsen, den fulla gästlistan, de för få All Access passen osv osv. Det var surreal att ha telefonkontakt med deras management och att det faktiskt brydde sig om en i ett syfte som det här. Bandet är precis lagom kända. No divas. Vet inte vad jag ska säga, fortfarande mållös.  

Men nu är jag tom. What's next?


Darker my love


I onsdags så for vi till Berns för att se White Lies. Dagen innan Jennifer fyllde år och det blev en liten present från Sarah och mig. Hon hade redan planerat att gå på spelningen long time ago men utan att köpt en biljett. Men det gjorde vi! hehu. White Lies var inget speciellt i mina ögon men förbandet var förvånansvärt bra! De var bäst på hela kvällen. Och sällskapet såklart!

"People think I'm a miserable sod but it's only because I get asked such bloody miserable questions."



Eftersom att det var jag och nästan bara oldiez (som inte använder Youtube) som fyllde China Teatern i tisdags så lägger jag upp min superkvalitéts film. The Weeping Song. Nick Cave var fantastisk och jag väljer att inte jämföra den här spelningen och den på WTAI festivalen tidigare i somras. Helt skilda, men båda fantastiska. Kvällen var intimt och mäktigt, det var som en 2 timmar lång konversation mellan publiken och han själv. Tre man på scen och de spelade mina favoritlåtar och Cave läste korta utdrag ur hans nya bok. Man fick ställa frågor and it didnt matter how personal. "Do you like dogs?" "If I like cocks? sometimes, eh I'll come back to that question". Jag ställde ingen fråga, kände inte som att jag hade någon vettigare fråga än någon annan där just då. Trots att det var lite lagom smålöjligt så önskar jag lite ibland att det var jag skrek "Can I get a hug?" och att det var jag som sprang ner till scenen för att få en kram av Nick Cave himself, hehe..

Baby's gonna die ton ight

Håkan Hellström på Grönan igår var väl bra. Han var ungefär som man sett honom förut, som på p&l. Fast det mesta var lite sämre, men inte sämre som dåligt. Längre hår och torra byxor hade han den här gången. Nu känns det som att man tröttnat lite. Det får vara nog med Håkan Hellström på ett tag, tills nästa skiva eller kanske den efter..




en låt som jag haft på huvudet ungefär hela dagen,


Get mama a house

Kvällen på Berns i torsdag var ganska kort men intensiv! Väl på Berns så var det sjuukt mycket folk och jag som bara hade varit där en gång tidigare på någon modevisning för något år sen, hade ingen aning vart jag skulle ta vägen. Hittade lyckligtvis till hotellentrén där jag skullé hämta ut mitt "branchpass" som de kallade det heh. Brukar kunna klara mig på att lita på min instinkt, men efter entrén så hittade jag inte mer. Det var speglar och trappor  överallt och fullt med folk. Tror jag gick genom resturangen 6 gånger och frågade 4 personer för att sedan hitta fram till scenen,  haha.




Teddybears spelning var tokig hursomhelst och jag passade på att fota från ungefär alla platser jag egentligen inte skulle ha fått. Ovetande personal och rådjursögon gör susen. Tillslut snodde jag åt mig bästa platsen uppe på balkongen och såg klart på konserten - som tog slut efter ungefär halva tänkta tiden. Björnarna visade på time out och sa hejdå. Tekniken var inte där. Robyn kom ut och improviserade tillsammans med någon beatbox snubbe.
När det var slut vände jag mig om och krockade nästan med Miike Snow! (Popagandas höjdpunkt en vecka tidigare). Han var där med sin tjej som råkade vara den fula tjejen från Apoliva reklamen, ni vet. Men en sak, hon är mycket snyggare i verkligheten.

Inget hann faktiskt bli tråkigt

Familjen flyttar in
















- mitt i kungsträdgården


RSS 2.0